På hästrally i Hälsingland!

Under helgen den 1 och 2 juli, var Mackan och jag i väg till Bergsjö i Hälsingland på Hästrally.

Ett hästrally är en långritt till häst, med olika stationer där man ska utföra olika uppdrag. Det kan vara att kasta pil från hästryggen, göra några WE-hinder, visa halt i backe eller svara på frågor. Man fick poäng på allt – från veterinärbesiktningen, stationerna, tipspromenaden till maskeraden som avslutade lördagen.
Det ingick också en skattjakt där man skulle hitta en spik, ett mynt, en kapsyl, en vit sten … och  så vidare.

Det började redan förra året med att vi anmälde oss, men inte kunde rida med då. Jag var jättebesviken, ändå var det med stor tvekan jag anmälde oss till i år. Jag har ju inte ridit så himla mycket det senaste året, och även om Mackan hållits igång av min duktiga medryttare Jonas, kände jag att mitt flås inte var det bästa …
Men hur det nu var, så på torsdagen den 29 juni skoddes Mackan om på UDS (=pappaledig hovis, så vi fick ta ett annat alternativ) och dagen därpå åkte vi iväg mot Bergsjö, som ligger strax utanför Hudiksvall.

Det tog ungefär fyra timmar upp, med stopp för påfyllning av kaffe och tilltitt av sur räcerpåni i transporten.
När vi till sist kommit fram, och körde ut på själva lägdan där det skulle vara, och sambon backade in bilen … Då brann det i kopplingen!
Jaha, där stod vi på en åker 25 mil hemifrån och en trasig bil!
Men sambon fick lite upplivande finskt elixir av männen i granntältet, som hade samma påbrå som han, och så försökte vi undvika att tänka på bileländet, helt enkelt. Man ska alltid fokusera på det positiva, som ni säkert vet!

Mackan installerades i en liten hage, typ 4×4 meter (det var lite för lite, och nästa år hoppas vi på större hagar!).
I hagen bredvid stod hans brorsa – Åke. När S kom körande med Åke och fyrhjulsvagnen, och de två brorsorna fick syn på varandra, blev båda lika glada! De spetsade öronen och bara ”men det är ju DU!”. Ändå har de inte setts sedan Mackan var 2 år och Åke 3. Snacka om hästminne!
Och inte blev det väl sämre av att de är otroligt lika varandra, även om Åke är spädare och lite mindre.

I de andra småhagarna stod det naturligtvis också hästar, samt en åsna – nämligen superåsnan Harley.
De flesta var travhästar – en del mitt i karriären, som gjorde en paus för att gå rally i stället, andra var pensionärer. Men där fanns också en den 88 cm höga shettisen Råttan, tre pintos, en bruksnordis, flera ponnyer och islandshästar. Kort sagt – en väldigt blandad skara av hästar och ryttare i alla åldrar och storlekar!


Harley och hans matte Hanna
Foto: Kimpan

Efter lite förberedelser samt grillande och pratande på fredagskvällen, var det så dags att idka campingliv.
Första natten i tältet var förfärlig. Vi hade köpt ett sådant där lågt tält, och så hade vi luftmadrasser att ligga på. Självklart blev det väldigt lite plats kvar mellan min kropp och tältduken, om vi säger så. Nu vet jag alltså exakt hur hög jag är …
Inte blev det bättre av att det var svinkallt och fuktigt, och sambon trynade sött i bädden bredvid. Måste ha varit det livsuppehållande, finska elixiret …

Tävlingsplatsen på morgonen

Efter några få timmars slummer, var det plötsligt morgon och dags att göra i ordning räcerpånin.
Min kompis S, som har Mackans bror Åke, gick all in. Man fick poäng även på veterinärbesiktningen, och hon visade Åke i full ryttarmundering inklusive vita ridbyxor. Själv hasade jag mig dit typ två timmar senare, i mina ridbyxor och en blå skjorta och slitna shortchaps med skor till. Har ingen aning om hur många poäng vi fick, och vill nog inte veta det heller …

Mackan var pigg som en spigg och så gav vi oss iväg. I början hade vi sällskap med två livliga ponnybarn på en hoppeponny och en islänning. De var hemskt trevliga, men jag var nog en black om foten på dem, eftersom jag inte red riktigt lika fort. Eller – i början gjorde vi det, så klart. Mackan var taggad och jag har väl aldrig galopperat så snabbt på en okänd grusväg med honom förr …
Men timmarna tog ut sin rätt, allteftersom dagen gick och det starka solskenet fick temperaturen att krypa upp mot +30°. Vi passerade kontroll efter kontroll. Kilometerarna blev fler och fler. Kom vi då aldrig till lunchen?
Jag hade föreställt mig att man skulle rida ett par mil, sedan luncha, sedan rida lite till. Men hälsingar är ett raskt och härdigt släkte, liksom deras hästar, så när vi till sist vacklade in till lunchen kved jag att vi ville åka transport hem. Men efter ett par hinkar vatten till hästen och en liter saft till matte, var vi redo att ge oss av igen.

Klara för start! Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.

På tillbakavägen red vi tillsammans med en äldre varmblodstravare som heter Fia, och hennes matte. Mackan gick lugnt och fint med damsällskapet, och vi småpratade oss hem till tävlingsplatsen igen.
Väl hemma gled jag av hästen, dödstrött, och insåg att det blivit typ sju timmar i sadeln denna dag. Efter att ha tvättat av Mackan, kollat ben och rygg på min duktiga lilla häst, beslöt jag att inte delta i maskeraden trots att vi hade en utstyrsel med oss. Jag var helt enkelt för trött, så det får vara till nästa år.
Lite senare fick jag veta att vi ridit 3,9 mil denna dag. Helt osannolikt långt – och vilken tuff och duktig häst jag har!

Åke med sin matte och hennes medhjälpare

Efter att alla kommit i mål och tvättat av sig det värsta vägdammet, var det maskerad. Och vilka kreationer!
Mackans bror Åke var exempelvis utklädd till råtta (!) och baktill på vagnen han drog – en bur med massor av småråttor som infångats av de två medarbetarna från anticimex, på kuskbocken.
Några andra helt fantastiska kreationer syns också nedan. Vilket jobb många lagt ner på sina underbara dräkter. Man blir stum av beundran!

Foto: Kimpan. 

På kvällen blev det grillning och fest med diverse roliga hästmänniskor av alla sorter, men till sist klämde sambon och jag in oss i vårt korvskinn – a k a tält – igen.
Det var kallt, fuktigt och helt förfärligt. Jag hade precis lyckats få ner min feta kropp i sovsäcken och börjat få upp lite värme, när jag hör galopperande hovar dundra mot marken  …
Kikar ut genom hålet i tältduken och inser att min räcerpåni är borta! 

Upp och ut i kylan – det var typ +4° även denna natt, och sällan har jag frusit så in i vassen när jag sprang runt barfota i gräset. Det var förfärligt!
Varför var de lösa då? Jo, Åke hade troligen lagt sig fast i staketet, och när han stack, hängde Mackan på. De fick också med sig två andra rymlingar. Efter staketbygge mitt i natten, så kunde vi sedan somna om, för att ett par timmar senare stå upp som Fågel Fenix ur fukten och den hemska sovsäcken – redo att rida en runda till!

Denna dag var jag lite smartare, och vi blev ett gäng som red långsamt hela dagen lång. Vi kallade oss De Fridsamma, och det vart en trevlig tur på cirka 1,8 mil. Vilka fantastiska ridvägar det finns i trakterna kring Bergsjö. Man blir ju alldeles grön av avundsjuka när man ser sandstigar, grusvägar, gamla timmervägar … Våra egna vägar känns faktiskt som ingenting i jämförelse!

Efter målgång och pyssel, var det så dags för prisutdelning – och vi kom faktiskt näst sist, inte sist. Hade jag deltagit i maskeraden (och vi inte hade missat 30 p där) hade vi kommit någonstans i mitten.
Inte så konstigt egentligen, för Mackan var jätteduktig på alla de olika stationerna. Stod som ett tänt ljus på en presenning i tio sekunder, exempelvis, och sådana saker. Nästa år ska vi minsann satsa på att komma högre upp i prislistan!

Nå, nu var tävlingen över och alla ville åka hem, även våra finska grannar, som till sist gett upp försöken att övertala sambon att sälja den trasiga bilen till dem för en tusenlapp.
I stället gav han sig av mot Ua med den, för den går faktiskt att köra även om man inte kan dra ett hästsläp med den näst intill uppbrunna kopplingen. Under tiden körde S och jag hem hästarna till henne, där Åke och Mackan fick gå tillsammans i hagen över natten.
Efter en kebab på Bergsjö pizzeria (gott!) och en lång dusch, tuppade jag av i en riktig säng och sov sju kvart i timmen till tiotiden på morgonen nästa dag.

Vid ett kom sambon och hämtade mig i en lånad V70, men innan vi åkte hem var det dags för en sak till: besök på Hulte, stuteriet som Mackan kommer ifrån.
Det var jätteroligt att se alla Mackans släktingar, och inte minst fina hingsten Hulte Magnus, som Mackan gick med som unghäst.
S, som jobbar på stuteriet, visade runt och berättade att när Mackan stått där i en box hade han bajsat i vänster hörn, längst in i boxen. Det gör han ju fortfarande!
Likaså fick vi veta att när han gått på bete som ettåring, då hade han helt enkelt spöat upp alla de andra, och tagit kommandot. Kul att höra att han var likadan då som nu.  

Till sist åkte vi tillbaka till S för att hämta Mackan, som gick med sin bror Åke i hagen. Men nähä, han tänkte inte åka hem till Uppsala, inte. Till sist fick S smita från jobbet och fånga Åke, så jag fick tag i min häst. Och Åke fick gå med bort till släpan – annars hade vi aldrig fått in Mackan, den saken är klar!

Här är en bild på bröderna – ser ni vem som är vem?

Och så rullade vi mot Uppsala igen – trötta men nöjda efter en superrolig helg, en fin ritt, massor av nya bekanta och två helt förfärliga nätter i tält.
Ungefär vid Gävle frågade jag sambon om han ville åka dit nästa år igen. Han stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet, sedan sa han:
– Självklart! Och om inte du åker med, så åker jag själv!

/Anna

PS. Hästrallyt var ett samarrangemang av ridklubbarna i Bergsjö och Harmånger. Tusen tack till alla trevliga funktionärer, som gjorde så vi andra kunde ut och ha roligt på vägarna i dagarna två! DS.

 

 

4146total visits,1visits today

En reaktion på ”På hästrally i Hälsingland!”

  1. Så himla roligt att läsa om ditt hästäventyr Anna! Ni verkar ju ha haft det helt underbart (minus dem mindre underbara tältnätterna). Nästa år kanske jag och Delma hakar på! Mer sådana här sommarberättelser vore det ju superkul om några som varit ute på äventyr kan dela med sig av, oerhört kul att läsa!

Kommentarer inaktiverade.